Att lämna akademin
Våren 2020 genomsyrades de internationella bloggar och twitterflöden jag följer av frustration och ilska. Anledningen var att de akademiska karriärutsikterna i länder som USA och Australien, till följd av coronapandemin, på kort tid gick från dåliga till usla. En sämre tidpunkt att disputera och börja söka tenure-track tjänster än 2020 har inte funnits. Krydda detta med stora studieskulder och svaga sociala skyddsnät och vi har en giftig cocktail.
Till saken hör att försämringen av den internationella akademiska arbetsmarknaden inte skedde från någon hög nivå. Alltsedan finanskrisen 2007–2008 har det på många håll varit tuffa tider. Det akademiska prekariatet har vuxit snabbt och skoningslöst. I oss närliggande länder som Danmark, Finland, Tyskland och Storbritannien har forskarbanan varit stenhård. På Köpenhamns universitet har varsel av fast anställd personal följts av nya varsel.
Den internationella akademiska bloggosfären är ett barn av dessa omständigheter. The Professor Is In hade knappast varit en smash-hit om universitet och högskolor fightats med näbbar och klor för att få anställa nybakade doktorer och ge dem goda arbetsvillkor. Men så är som bekant inte fallet. Antalet forskarutbildade har under lång tid ökat betydligt snabbare än antalet fasta tjänster. Ekvationen går alldeles uppenbart inte ihop om inte många disputerade lämnar akademin. Vad göra?
Något universellt svar på denna fråga finns det förstås inte. För svenska akademiker är frågan heller inte akut. Här har det inte skett några stora nedskärningar och möjligheterna till extern finansiering är alltjämt förhållandevis goda. Fasta tjänster växer förstås inte på träd, men en sådan är inte heller nödvändig för att verka och vara en röst i akademin. Åtminstone inte i mitt ämne.
Men samtidigt kan man förstås även här ha goda skäl att vilja lämna akademin. Det finns trots allt många värdefulla saker man kan göra med sitt liv och bara för att man trivts som doktorand är det inte säkert att man njuter i fulla drag av att vara postdoc eller universitetslektor. Kanske dags att shop around? Måhända finns det blåa oceaner och gröna gräsmattor en bit bort?
För den som någon gång funderat över dessa frågor, å sin egen eller andras vägnar, finns sedan ett par månader tillbaka Christopher L. Caterines utmärkta Leaving Academia: A Practical Guide (Princeton 2020). Det är en välskriven, ärlig, koncis och insiktsfull berättelse om författarens eget uppbrott från akademin under 2010-talets andra hälft. Skarpa observationer kombineras med handfasta råd och tips på allt från CV-utformning till anställningsintervjuer. Caterines väg från romersk poesi till strategisk kommunikation är lärorik även för den som surrat sig hårt kring den akademiska masten. Om inte annat för att förstå den omställning som andra i ens närhet går igenom.
Ett område som Caterine skriver särskilt bra och konkret om är hur man bygger, vidgar och underhåller ett professionellt nätverk. Betydelsen av denna ”soft skill” torde vara uppenbar för alla som verkat en längre tid i akademin. Samtidigt hör detta till den praktiska sfären av tyst kunskap som vi sällan – och kanske också ogärna – pratar med varandra om. Det är knappast så att vi lite till mans sätter Keith Ferazzis Never Eat Alone (2005) i händerna på nyantagna doktorander (eller oss själva).
Men tar vi Caterines bok på allvar är tiden kanske kommen för att prova nya vägar. Vad säger att vi inte kan ha hands-on seminarier om akademiskt och utom-akademiskt nätverkande? Vad hindrar oss att bjuda in erkänt skickliga personer och be dem berätta hur de gör och vad de har lärt sig genom åren? Kan vi dessutom bjuda in personer som framgångsrikt verkar i gränslandet mellan akademin och andra sfärer torde möjligheterna till nya insikter vara stora. På detta område, liksom så många andra, vore vi betjänta av att den tysta kunskapen – det sociala kapitalet – lyfts fram i ljuset.
Vidare läsning
“När hör man hemma i akademin”