Det tomma skrivbordssyndromet
Hur rent ska ett skrivbord vara för att man ska börja skriva?
Det svåraste med att skriva är att börja. Steget från att ha en ambition om att skriva på något till att faktiskt göra det kan vara långt. Mycket långt. Ibland går man och drar på ett kapitel eller en artikel i veckor, månader (eller år!).
Skälen är ofta goda. Det kan vara undervisning, handledning, kollegor som behöver hjälp med något akut. Kanske en rolig förfrågan eller en presentation som behöver förberedas. Eller bara en inbox som växer och frodas. Seminarier som lockar och energinivåer som är låga.
”Imorgon gör jag det.” ”Nästa vecka ser ren ut.” ”Jag ska bara först bli klar med…”
Inom den personliga produktivitetslitteraturen talar man ibland om ”the empty desk syndrome”. Det vill säga att man tänker att man först måste få allt smått klart innan man kan börja med det stora. Problemet här är förstås att skrivbord sällan blir helt rena. För nya saker dyker ju upp. Och ju längre in i arbetslivet man kommer desto mer sammanhang tenderar man att bli en del av.
Om detta världens tillstånd kan man tycka både det ena och det andra. Men om man vill vara en skrivande person genom hela yrkeslivet så måste man lära sig hantera detta. Steget från ambition till faktiskt skrivande får inte växa sig för stort. Då blir forskarlivet plågsamt.
En strategi för att komma igång är att bryta ner saker i små uppgifter. Själv siktar jag ofta på att skriva stycken (2–3 stycken kan vara ett lagom mål för ett skrivpass). Dessa stycken ingår i sin tur som regel i avsnitt på 2–3 sidor. Sådana avsnitt kan jag rent tekniskt skriva klart på en bra arbetsdag. Men i regel har jag ett lägre tempo än så, särskilt i början. De första sidorna på något nytt värker jag fram. Också detta gör det förstås svårt att komma i gång med ett projekt. För det som är jobbigt skjuter man ju som bekant gärna på.
Ett annat sätt är det jag ägnar mig åt just nu. Alltså att blogga. Det är en form av skrivande som jag regelbundet ägnar mig åt, även i perioder då jag inte har tid att ägna mig åt ”riktigt” skrivande. Kanske kan detta jämföras med hur en pianist övar på skalor eller ett band jammar. Det är en aktivitet som håller mig i form. Jag kan koppla av, låta saker hända, testa något nytt.
Men att blogga kan förstås också vara ett sätt att skjuta viktigare skrivuppgifter åt sidan. För det är en sak att skriva ”rakt ur huvudet” (som jag gör här) och en annan att skriva i dialog med böcker och källmaterial och med kritiska läsare i åtanke.
Så färdigbloggat för den här gången. Imorgon får jag ta och bara börja!
Vidare läsning
“Hur skriver forskare som får någonting skrivet?”