Direktåterkoppling och lagkänsla

I forskarvärlden går det mesta långsamt. Våra texter tar lång tid att skriva, lång tid att publicera och lång tid att få lästa. Detta innebär att eventuell återkoppling på det vi skapar – såväl positiv som negativ – kommer långt efter det att själva arbetet utförts. I detta finns en kreativ frihet. Forskare blir sällan störda av en publik, en chef eller en mätning. Men där finns också en ensamhet som kan vara tung att bära. Kommer någon någonsin att bry sig? Spelar det jag gör någon roll?

I andra världar ser det, på gott och ont, annorlunda ut. Detta slogs jag av på eftersitsen till ”Ta plats i medierna, forskare!” i höstas. Kvällen avslutades på Grand och där fick jag en närmare inblick i kulturjournalisters arbetsvillkor. En av de saker som kom upp var mätbarheten. Victor Malm beskrev, med blinkning till Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, hur han i realtid kan se hur det går för sina egna och kollegornas artiklar. Flyger texterna eller faller de platt? Ja, det får han snabbt veta.

Och det är mycket mer än texternas kvalitet som fäller avgörandet. Hur klickvänlig är rubriken? Hur hett är ämnet? Inbjuder texten till delningar och kommentarer? Ja, den omedelbara feedbacken är där vare sig han vill det eller inte. Hur påverkas man som skribent av att leva i detta? Vad gör det med ens kreativitet, nyfikenhet, bekräftelsebehov och tävlingsinstinkt?

Ja, det är lätt att måla mätbarheten i mörka färger. Men å andra sidan, som Ida Ölmedal lyfte fram, så har den nya kunskapen om publikens preferenser också öppnat upp för en kulturjournalistik som vänder sig till andra läsargrupper än de som traditionellt stått i fokus. Läsardatan är nämligen ganska finkalibrerad och detta har lett till att vissa typer av ämnen getts mer utrymme. Man kan som Åsa Beckman med flera se ljust på utvecklingen. Mätbarheten har möjliggjort en mer personlig och mindre elitistisk kulturjournalistik som är relevant för fler. Men kring detta synsätt går förstås meningarna isär. Kanske läge för en forskare eller två att börja gräva djupare i presshistorien?

En annan sak som slog mig under kvällen var hur journalisterna runt omkring mig såg sig arbeta som en del av ett lag. De tänkte och talade som ”redaktionsmänniskor”. Victor Malm kunde beskriva hur han och arbetskamraterna efter en vecka med dåliga siffror kunde samlas på ett hak och säga ”Ja, det gick kasst, men vi gjorde en jävligt bra tidning”. Hur ofta träffas forskare och talar på det viset? Med vilken frekvens gläds vi åt varandra? Vet vi ens hur bra eller dåligt det går för ”oss”? Ja, vilka olika ”oss” identifierar vi oss egentligen med?

Frågor som dessa är inte enkla att bena ut. De krånglas också till av att forskarvärlden är hierarkisk och ojämlik. Jag ska förstås inte måla upp någon rosaskimrande bild av tidningsvärlden. Jag vet alldeles för lite om den för att göra det. Men samtalet på Grand väckte likväl många tankar hos mig kring hur man arbetar tillsammans i olika delar av samhället. Samt när och hur vi får respons på det vi gör. 

Hur tänker ni kring frågorna? 

Läs också gärna Jenni Sandströms reportage från "Ta plats i medierna forskare!" i Respons.