Döda vinklar och levande historia
Historievetenskap är en ofullkomlig verksamhet. Något annat kan den inte vara. Vår forskning bygger på att analysera spår som lämnats kvar, vilket aldrig är mer än skärvor av allt det som har hänt i det förgångna. Dessutom är professionella historiker knappast allvetande. Vi känner i regel inte till allt material som vi skulle kunna ha glädje av. Och även om vi gjorde det skulle vi inte ha tid att gå igenom det i sin helhet. Vidare kan vi omöjligen ha total förståelse för sammanhanget, aktörerna, nätverken, händelserna etc.
Inför alla dessa svårigheter kan man välja att totalt resignera. ”History is a pack of lies about events that never happened told by people who weren’t there” för att tala med filosofen George Santayana. Det är drastiskt och roligt uttryckt, men i mitt tycke missvisande. Jag är nämligen övertygad om att historiker faktiskt kan komma fram till intressanta saker om det som varit. Ja, till och med ibland dra fördel av att ”de inte var där” när det begav sig. Så har i alla fall jag motiverat min forskning om sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.
Historieskrivningen om denna tidsperiod har nämligen – likt få andra – dominerats av personer med personliga erfarenheter från tiden. Därav har en viss generationserfarenhet (40-talister som befann sig i stor- och studentstäder och senare blev författare, professorer, intellektuella) blivit starkt präglande för hur eftervärlden minns dessa år. ”If you remember the 60s you weren’t there” som det heter. Well, vad skulle 1968 års pensionärer, hemmafruar och skolbarn säga om detta? Fanns de inte? Var deras liv och erfarenheter inte viktiga?
Den här typen av perspektivförskjutningar tror jag är enklare att göra om man inte har egna minnen från en tid. Jag ser därför fram emot den dag då yngre historiker börjar skriva om sådant som jag själv har starka minnen av. Tänk om någon på allvar började forska kring hemdatorns breda intåg på 1990-talet eller Internetjulen (var det 1997?). Eller ännu hellre, tänk om någon ville forska om strategikortspelet Magic som ett globalt kulturellt fenomen. Det finns massor av människor att intervjua, inspelningar, rapporter, dokument. Jag är övertygad om att framtida forskare skulle kunna överraska mig och lära mig saker om mitt förflutna som jag i dagsläget inte vet någonting om. De skulle garanterat kunna göra kopplingar jag själv aldrig hade kunnat komma på.
Anledningen till att jag börjat fundera lite mer kring dessa saker på sistone är att Den gröna vändningen nu har börjat få läsare. Och då inte minst personer som har egna direkta eller indirekta minnen från den tid jag skriver om. Bland annat har jag kommit i kontakt med Björn Gillsäter vars far Sven Gillsäter (1921–2001) på 1960-talet var den främste svenske naturfilmaren och känd för i princip alla med en tv-apparat. År 1971 var han med och grundade den svenska grenen av Världsnaturfonden WWF. Om detta står det inget i min bok för jag hade inga närmare kunskaper om det.
Det här är ett exempel i mängden från den senaste tiden. För Den gröna vändningen har i någon mån lyckats slå an, vilket för mig som historiker såklart är oerhört glädjande. Men det är också humbling. För i kontakterna med alla de människor som vet andra saker än jag synliggörs mina egna döda vinklar. Och de är onekligen många. Något annat är inte tänkbart för en samtidshistoriker som försöker skriva samhällshistoria. Det är en ofullkomlig verksamhet. Ja, en i praktiken omöjlig uppgift.
Men mina nyvunna erfarenheter understryker likväl att bokskrivande är en djupt meningsfull arbetsuppgift för forskare. Vad min bok lyckats med – som mina artiklar och bokkapitel inte lyckades med – är nämligen att bli en katalysator för större samtal, för större kollektiva kunskapsprocesser. Sådana som involverar professionella historiker och andra akademiker, men också människor på andra livsbanor som delar våra intressen för hur då och nu hänger samman. Det är häftigt att få vara med om. Förhoppningsvis är detta bara början. Eller vad säger du Bo Landin?
Vidare läsning