Om att inse sina begränsningar
När Bill Gates slog i taket på Harvard. (och när David Larsson Heidenblad gjorde det en värld bort).
När Bill Gates började på Harvard var det självklart för honom att skriva in sig på den svårast tänkbara mattekursen. Den gavs av en lite drygt 30-årig professor. Ett matematiskt underbarn som disputerat som 24-åring. Pedagogiken var utpräglat ”sink-or-swim”. Efter första veckan hade klassen halverats. De kvarvarande gick ihop i små lag. För de insåg alla att på egen hand skulle ingen av dem klara av kursen.
Bill Gates hörde till de allra bästa i klassen. Han fick till slut ett B+, det näst högsta betyget. Likväl var kursen en existentiell chock för honom. För han insåg hur bra man kunde vara på abstrakt matematik. Och han insåg att han aldrig skulle kunna bli allra bäst. Och vem var han då?
Samma chock drabbade hans kursare. Ingen av dem kom att bli någon framstående matematiker. Den bäste av dem blev professor i fysik. En annan – Peter Galison – blev professor i vetenskapshistoria vid Harvard. Vad Bill Gates gjorde vet ni.
Skildringen av allt detta i Gates memoarer ”Source Code” är fängslande läsning. För mig väcker den också minnen om alla de fält som jag har insett mina begränsningar på. Först hände det inom sport (fotboll och innebandy). Där var jag aldrig mer än en – som bäst! – lokal talang i min åldersgrupp. Därefter hände det inom spel som Age of Empires, Age of Kings, poker och Magic.
Inom det sistnämnda gick jag ganska långt. Möjligen hade jag kunnat nå ännu lite längre. Men allra bäst? Det hade jag inte kunnat bli även om jag hade försakat allt annat i livet.
Inom historia då? Även där har jag nått ganska långt. Men det har också inneburit att jag på nära håll fått interagera med forskare som har kvaliteter som jag inte har. Det rör sig här om en kombination av intellektuell förmåga och professionell dedikation. Samt om strategiska satsningar. Det handlar också om att kunna hålla fast i ett ämne och gräva längre och djupare än andra.
Missförstå mig rätt. Jag känner mig trygg i att jag kan ge bidrag till de fält som jag är verksam inom och att jag är en värdefull kollega, läsare, mentor och diskussionspartner. Men den klarast lysande stjärnan? Det är inte jag. Och det är jag helt okej med. Jag är glad att en del av stjärnorna vill arbeta ihop med mig!
Den drivkraft jag hade som ung magicspelare – och ung historiker! – var att ”se hur långt jag kunde gå”. Den drivkraften har jag lämnat bakom mig. Jag spelar numera ett annat spel. Det handlar inte om karriär, prestige eller ens om att ”vinna” i någon formell bemärkelse. Snarare handlar det om att få fortsätta att göra intressanta saker med intressanta människor. Jag vill få gå djupt. Jag gillar när leken är allvarlig. Jag gillar att hamna i nya rum.
Och snarare än att ta reda på ”hur långt jag kan gå” så är jag nyfiken på att se ”hur mycket kan jag få att hända”. Vad kan jag – direkt, men kanske framför allt indirekt och i samarbete med andra – vara med och skapa? Vilka förändringar går att få till stånd? Hur bygger man en klokare och mer konstruktiv kultur?
Det här låter kanske fluffigt (eller mer än lovligt naivt). Men för mig är det inte det. Jag tycker det är spännande att utforska hur världen fungerar och vilken agens som jag har i den. Kanske är det också därför som mina läsvanor över tid har graviterat mot biografier och memoarer. Ett format där man kan få möta ambitiösa – men också ofta ödmjuka – människor och få en inblick i hur de har gripit sig an världen.
När sådana böcker är som bäst finns det i dem både en existentiell nerv och handfasta lärdomar att ta med sig. Episoder som etsar sig fast och andra karaktärer som dröjer sig kvar. Själv har jag efter läsningen av Bill Gates memoarer tänkt mycket på hans mamma. Hon hade knappast klarat den svåraste mattekursen på Harvard. Men hon excellerade i sociala spel och att skapa möjligheter för andra. En biografi som hennes skulle jag vilja läsa i sommar. Har du något tips?
Vidare läsning
“Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria”