Spelar läsning någon roll?
Det här är en blogg om akademiskt skrivande, men kanske borde det vara en blogg om akademiskt läsande? För det saknas ju knappast incitament för forskare att skriva. Den som vill få tjänster, forskningsanslag och anseende måste skriva. Det finns ingen annan väg. Men måste forskare läsa? Eller räcker det i praktiken med att googla, skumma och nota generöst? Finns det någonsin tid att gå utanför det egna specialområdet? Vad hjälper det egentligen att vara beläst?
Den här typen av frågor har jag brottats med länge. Läsning är nämligen något av det jag värdesätter högst i mitt arbete. Skrivande är ytterst sällan lika lustfyllt som att uppslukas av en välskriven och ögonöppnande text. Ändå upplever jag, likt många andra forskare, att tiden för läsning krympt över tid. När jag var doktorand kunde jag lägga månader på att läsa in mig på nya forskningsfält. Jag kommer ihåg när jag läste Paul Boyer’s By the Bomb’s Early Light: American Thought and Culture at the Dawn of the Atomic Age (1985/1994). Jag strök under på nästan varje sida. Läsningen måste ha tagit mig en vecka eller två. Men vilken läsupplevelse! Vad mycket jag lärde mig! Vad inspirerad jag blev!
Fortfarande läser jag helst böcker och artiklar i sin helhet. När jag läser på riktigt använder jag bläckpenna. Jag stryker under och markerar för att kunna återvända till texten. Men jag lustläser ganska sällan akademiska texter om det jag själv forskar om. Kanske beror det på att jag hållit på med mitt nuvarande projekt i drygt fem år. Det ska mycket till för att jag ska bli omskakad av att läsa om miljöfrågornas genombrott. Därför läser jag hellre en bit bort. Min läsning är också snarare person- än ämnesbunden. Jag läser hellre det forskare x och y skriver, oavsett vad det handlar om, än forskning på område q och z, oavsett vem som skriver.
Min erfarenhet är nämligen att forskare som gjort intryck på mig brukar vara intressanta att läsa oavsett ämne. De förmår problematisera fenomen och skaka om min förståelse. De får mig att upptäcka något jag inte visste att jag ville veta. Dessutom kan hantverksskicklighet, det vill säga hur en skicklig forskare bygger upp en text, driver en argumentationslinje, eller använder språket, vara precis lika intressant att följa som att ta del av sakinnehållet. Riktigt bra akademiska texter ingår också alltid i större intellektuella sammanhang. De höjs av att de förhåller sig till, bygger vidare på och utmanar andra texter och tankar. Därmed blir texterna också portaler till mängder av annan givande läsning.
Men hur får man då tid till läsning? Går icke-instrumentellt läsande verkligen att kombinera med skrivande, undervisning, administration och barn som ska hämtas och lämnas? Ja jag tror det. Jag tror rentav det är nödvändigt att göra plats för ”läsning på bredden”, för att tala med Ylva Hasselberg (vars nya essäsamling Inte utan visst motstånd: Essäer om akademisk kapitalism och akademisk nyliberalism rekommenderas varmt). På kort karriärmässig sikt spelar denna läsning kanske ingen roll. En publicerad artikel väger onekligen tyngre än några lästa böcker. Men läsningens långsiktiga effekter för intellektuell utveckling ska inte underskattas. Inte heller dess sociala. Det finns få saker som är så givande som att samtala med goda läsare.
Men när ska man då läsa på bredden? Och var? Själv gör jag det framförallt när jag reser i jobbet. Det händer också att jag gör det på kvällstid efter att barnen somnat. Under det senaste halvåret har jag också provat att byta ut morgonens slösurfande mot lite bokläsning. För något år sedan, när barnen krävde konstant tillsyn och vaknade väldigt tidigt, gick detta inte. Men just nu funkar det ganska bra. På kontoret läser jag dock sällan längre texter. Där prioriterar jag möjligheten till ostörd skrivtid, interaktion med andra och allt det där andra som måste göras. Hur gör ni?
Vidare läsning
“Den svåra konsten att ta sig tid att läsa”