3 små men kraftfulla planeringstekniker
Veckan efter midsommar ägnar jag åt utvärdering och planering. En process som förfinats över tid.
Veckan efter midsommar är en av mina favoritveckor på året. Det är min sista arbetsvecka och jag ägnar den åt att utvärdera läsåret som gått och åt att blicka framåt. För mig innebär detta timmar med vita papper som jag klottrar ner med bläck. Det är en process som jag skrivit om tidigare, både här på Substacken och i ”Ta din tid”. Och jag vet att ni är en del läsare som har provat med gott resultat!
Men förfinas min planeringsteknik över åren? Lär jag mig någonting nytt? Ja i det här inlägget tänkte jag dela med mig av tre små tekniker som vuxit fram över tid och varit värdefulla för mig.
Den första handlar om saker som du vill göra och som du vet är bra för dig. Men som du inte riktigt vill eller vågar göra. I mitt fall kan det handla om att pitcha och skriva en tidningstext om ett ämne som jag bara nästan behärskar. Eller att höra av mig till en podcast som jag lyssnat in mig på och fråga om de vill ha mig med som gäst. Båda sakerna är obekväma. De innebär också ett risktagande. Kanske får jag nej. Kanske får jag inget svar alls. Samtidigt vill jag på ett rationellt plan ge mig själv chansen att få ett ja. Vill man vara med och dansa ingår det att bjuda upp.
Tekniken jag i dessa fall använder mig av är att jag helt enkelt skriver ned det jag skulle vilja ha gjort på en lapp eller ett word-dokument. Därefter ger jag mig själv en väl tilltagen tidsram, till exempel hela höstterminen. Tanken är sedan att mitt framtida jag någon gång under hösten kommer ha lite hybris och bara göra det obekväma (om inte annat för att få stryka det som står på lappen!).
Det må låta löjligt. Men för mig fungerar detta. De allra flesta dagar har jag förvisso inte hybris. Men jag utnyttjar de jag har genom att vara väl förberedd!
Den andra tekniken som jag vill dela med mig av gäller för längre planer, säg fem- eller tioårsplaner. Sådana gör jag inte varje år. Men då och då behöver de göras för att staka ut riktningen. Här finns det förstås mängder av osäkra variabler, men vissa saker kan vi ändå veta. Och en sådan sak är hur gamla mina barn kommer att vara. Och det spelar roll för vilka planer jag kan och vill göra!
När jag själv blickar fram mot 2030 så kommer jag då ha en 17-åring, en 15-åring som går sista året i anpassad grundskola och en 10-åring. Det är ett ganska annorlunda gäng än det jag har nu. Vem vill jag kunna vara för dem? Vad kommer de att behöva av mig? Hur många resdagar och hotellnätter kan vara rimligt att ha? I den här ekvationen lägger jag också in min frus karriär och vad hon kan tänkas göra. Det hela kan verka självklart – men för mig tog det några femårsplaner innan jag förstod hur viktigt det var att ha de här sakerna på plats.
Den tredje och sista tekniken är egentligen en variant på den första. Men den handlar om människor snarare än aktiviteter. Det vill säga den går ut på att skriva ned ett antal namn på personer som jag av olika anledningar skulle vilja träffa (digitalt eller fysiskt). Är jag bekväm med att höra av mig kallt till främlingar? Knappast varje dag. Men en höst är lång. Man kan få social hybris. Det gäller att ta till vara på den också!
Med dessa tre små planeringstekniker säger jag tack för mig för den här terminen. Tack för att ni har läst! Jag hoppas att ni vill fortsätta följa min substack i höst. När skolorna startar den 19/8 kör jag igång igen. Dessutom blir det ett nytt digitalt lunchsamtal för och med läsare av “Ta din tid” den 28/8, 12-12.40. Du kan redan nu anmäla dig på länken här! Trevlig sommar!
Vidare läsning