Vad forskare kan lära sig av spelare
Jag har, så länge jag kan minnas, tyckt om att spela spel. Överlägset mest tid har jag lagt på strategikortspelet Magic: The Gathering. Jag upptäckte det i tolvårsåldern, vid mitten av 1990-talet, och har därefter aldrig egentligen slutat. Mest intensivt spelade jag under mina student- och tidiga doktorandår. Då var jag ganska bra. Nu är jag sådär. I detta inlägg tänkte jag berätta om några koncept, och förhållningssätt, som den här typen av spel hjälper människor att utveckla.
Magic är ett skicklighetsintensivt spel där slumpen spelar stor roll. Man spelar matcher en mot en. Den bättre spelaren vinner ofta, men långtifrån alltid. Detta skiljer Magic från ett spel som schack, vilket helt saknar slumpmoment. Detta skiljer också Magic från rena turspel, som Bamses honungsjakt, där lyckosamma tärningskast är det enda som spelar någon roll.
De bästa magicspelarna i världen vinner ungefär 65–70% av matcherna de spelar. Detta även om de gör allting rätt. Spelare talar om detta i termer av varians. Med detta menas att utfallen skiftar. På kort sikt slår variansen hårt. Tur kan vara mer utslagsgivande än skicklighet. På lång sikt är det tvärtom. För att nå framgång i Magic krävs det att man lär sig att hantera detta.
Nyckeln är att fokusera på att spela väl. Det vill säga ta de beslut som ger dig störst chans att vinna. Om ett givet spel ger dig 60 % chans att vinna och alternativet ger dig 40 % så är valet enkelt. Likväl kommer utfallet ofta gå emot dig även när du spelar rätt. De allra flesta spelare har svårt att hantera detta. Det är väldigt lätt att bli resultatorienterad och att värdera sitt spel utifrån utfallet – snarare än utifrån huruvida man tog rätt beslut eller inte.
Framgångsrika spelare förhåller sig annorlunda. De fokuserar på sin egen beslutsprocess och sina egna handlingar. Målet är att spela så bra som möjligt. I detta perspektiv är utfallen ointressanta. Spelaren vet att resultaten på kort sikt påverkas av variansen, men att de på lång sikt styrs av skicklighet. Paradoxalt nog bör den som verkligen bryr sig om att uppnå vissa resultat alltså inte bry sig om dem. Det är bättre att fokusera på processen. Då kommer med tiden också resultaten.
Detta förhållningssätt är applicerbart långt utanför Magic. För forskare är det kanske tydligaste exemplet olika former av ansökningar och sakkunnigbedömningar. Där är det oerhört lätt att stirra sig blind på utfallet. När det går bra är det lätt att tänka att det beror på den egna insatsen. När det går sämre är det vanligare att tala om det i termer av en tombola. Själv tänker jag mer att det är ungefär som Magic. Skicklighet spelar roll, men variansen är stor. Därför gäller det att inte bry sig om utfallet utan lägga sin energi på det som man kan påverka.
Det går att styra när man börjar arbeta med sina ansökningar. Det går att styra hur mycket tid man lägger på att skriva och arbeta igenom dem. Det går att styra hur många kollegor som man låter läsa utkasten och hur mycket hänsyn man tar till deras kommentarer. Det går att styra hur många fonder och stiftelser man skickar sina ansökningar till. Det går att styra hur väl man läser instruktionerna och anpassar sina texter efter dem.
En tränad spelare bryr sig om allt det ovanstående. Men inför utfallet är man mer likgiltig. Spelaren är medveten om att resultatet beror på den egna insatsen, men också på mycket annat. För det man kan påverka tar man ansvar och strävar efter att förbättra sig. Det andra låter man vara.
Men vilka är det då som utvecklar det här förhållningssättet? Ja här kommer en sista twist. För de som blir duktiga spelare är vanligen extremt tävlingsinriktade personer. Eftersom de bryr sig så mycket om att vinna så måste de dock, om de verkligen vill nå toppen, lära sig att värdera sin insats utifrån andra parametrar än sina omedelbara resultat. Detta är svårt. Men det är otroligt kraftfullt, inte minst i forskarvärlden, att fokusera på det man kan påverka och ta variansen med jämnmod.
Vidare läsning