Därför ska du göra saker som är bra i sig själva

Ett kraftfullt sätt att tänka kring magic och livet

I strategikortspelet Magic the Gathering finns en speciell sorts kort som många spelare uppskattar, så kallade ”Overrun-effekter”. Dessa kort gör temporärt alla dina varelser större. Därmed har de potential att vinna partiet åt dig. Direkt. Alternativt kan de vara ett kort som din motståndare använder för att besegra dig. I båda fallen känns det som att kortet på egen hand fäller avgörandet.

Så är dock aldrig fallet. För poängen med den här typen av kort är att de kräver andra kort för att fungera. Om du har varelser ute och om en overruneffekt gör att motståndaren dör på en attack då är kortet kraftfullt. I alla andra sammanhang gör det ingenting. På spelspråk talar man om detta som att kortet har en bred “range”. Antingen vinner det matchen åt dig eller så gör det nada. Till saken hör också att en del av matcherna som kortet vinner åt dig hade du vunnit ändå, om än lite långsammare.

Korttypen är alltså förrädiskt kraftfull. Det ser bra ut och det känns bra att spela med. Och det kan vinna partier som inget annat kort hade kunnat vinna åt dig. Men kortets styrka är starkt situationsbundet. För att tala golfspråk så pendlar det mellan att vara en albatross och en trippelbogey.

I min magicfilosofi går den här typen av kort bort. Min grundstrategi är nämligen att alla kort i en lek ska vara bra i sig själva. För att fortsätta golfmetaforen så ska de alltid prestera par och gärna ibland bättre än så. De allra bästa korten är bra både tidigt och sent i spelet. De är bra när du håller på att vinna, bra när det är jämt och bra när du ligger efter.

Det sistnämnda är viktigast. För de allra flesta kort presterar par eller bättre när det går bra. Men det är ganska få kort som gör en birdie eller eagle när du ligger efter.

Om man bygger hela sin lek med kort som är bra i sig själva så får leken en hög lägstanivå. Det krävs inte några om. Alla kort gör sin grej. Nedsidan är begränsad. Och uppsidan brukar då ta hand om sig själv. Bland annat genom att de flesta motståndare – åtminstone på den tiden som jag spelade magicturneringar – tenderar att spela fler ”chanskort”. Alltså kort som kan vara bra, men som också kan göra ingenting. Genom att undvika kort med en polariserad range får man oddsen på sin sida.

Så var har detta med att ta sin tid att göra? En hel del vill jag påstå. För detta sätt att tänka kring strategi och risk kan appliceras i många sammanhang.

Exempelvis kan vi se till att i så stor utsträckning som möjligt ägna oss åt saker som är ”bra i sig själva”, men som också har en uppsida. Det kan vara att skriva och publicera en text där själva arbetet är belöning nog. Ämnet är intressant, du lär dig saker på vägen och du får arbeta med en kollega som du uppskattar. Även om ingen någonsin läser eller citerar er text så är arbetet värt det. Uppsidan kan sedan bestå av läsningar, inbjudningar, nya sociala kontakter och att arbetet ger dig nya forskningsidéer. Kanske kan texten få priser eller bli tungan på vågen i ett tillsättningsärende?

Ansökningsskrivande kan hanteras på samma sätt. Om själva arbetet med ansökan är värdefullt i sig självt, till exempel genom att du sätter dig in i ny litteratur, besöker arkiv, etablerar nya kontakter och lär dig saker. Då spelar det inte så stor roll hur det går. Även om det blir nej så har du gjort par.

Kan man vecka ut och vecka in ägna sig åt aktiviteter med obefintlig eller begränsad nedsida samtidigt som de också har en potentiell uppsida så är det sedan en fråga om tid. På kort sikt kommer tur och otur att spela stor roll. På längre sikt talar tiden för dig.

Du kommer vinna långsammare utan ”Overrun”-effekter. Men du kommer också att vinna mer och oftare.

Vidare läsning

“Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria.

“Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger”

“Vad forskare kan lära sig av spelare”