En gedigen väggrund av goda rutiner är viktigt. Men jag tror att det är viktigt att kombinera med vilda chansningar också. Annars sker ingen utveckling.
Det finns olika skolor! En fördel med att ha ett starkt "grundspel" är att man då också kan bära mer risk och låta tiden verka för en. I långa spel är "heads I win, tails I don't lose much" kraftfullt.
Livets utveckling liknar två DNA-spiraler som slingrar sig runt en rät linje – framåtrörelsens axel. Det säger något djupt om framsteg: det handlar inte om att rusa i en rak riktning, utan om att röra sig framåt med lekfulla avvikelser, i balans mellan struktur och frihet. Naturens rörelse är inte strikt linjär men inte heller kaotisk. Den följer en rytm, en dans mellan det beprövade och det nya.
Vi människor har en tendens att överskatta rakheten i framsteg. Men för mycket fokusering – på effektivitet, på mål, på kontroll – kan i själva verket hämma vår problemlösningsförmåga. Tänk bara på hur vetenskapliga revolutioner uppstår: genom avvikelse. Ett paradigmskifte sker inte inom det dominerande tankesystemets logik, utan när någon vågar släppa taget och tänka annorlunda – som Kopernikus, Darwin, Einstein, Planck, eller Lynn Margulis.
Neandertalarna hade enligt forskningen mer standardiserad konst och hantverk. De följde mönster och tekniker utan att bryta dem, medan våra Homo sapiens-förfäder kom med mönster som alltid hade någon operfekt detalj. Våra avvikelser blev vår överlevnadsfördel. Vi skapade inte bara redskap, vi omtolkade deras syften. Vi uppfann fiskenät och flöjter – inte för att vi var mer rationella, utan för att vi var mer öppna för variation.
Det finns också en mytologisk symbol som fångar denna idé: en orm kring ett spjut eller en stav. Mest känd är kanske Asklepiostaven – en stav med en slingrande orm som symbol för läkekonsten. Den står inte bara för läkedom, utan för visdom, transformation och balans mellan kaos och ordning. Ormen symboliserar avvikelse, förändring, förnyelse. Spjutet eller staven är den stabila riktningen, axeln. Tillsammans – rörelse och riktning – skapas läkning, och utveckling.
Inom biologin ser vi samma mönster. DNA-spiralen är inte bara ett kodsystem utan en struktur som möjliggör mutationer – små avvikelser – vilket är nödvändigt för evolution. I fysiken tvingades vi lämna Newtons fasta rymd för att förstå relativitet och kvantmekanikens osäkerhet. Inom medicinen görs genombrott när någon ifrågasätter vedertagna antaganden: som Ignaz Semmelweis, som krävde handtvätt mot barnsängsfeber, eller Barry Marshall som drack bakterier för att bevisa magsårens orsak.
Och i samhällsbyggandet? Det är när någon vågar säga: ”Vi kan skapa pengar för att finansiera välfärd” eller ”Konkurrens är inte alltid effektivt” – som nya vägar öppnas. Tänk Mariana Mazzucato, som visar att staten kan vara innovationsmotor. Eller Elinor Ostrom, som visar att människor kan samarbeta kring gemensamma resurser utan att förstöra dem.
Så låt oss följa framåtrörelsens axel – men slingra oss lekfullt runt den, som ormen kring spjutet. Först då skapas inte bara överlevnad, utan mening, fantasi och framtid.
Finns det inte en ganska lustig historia om Londos, Ljungberg och Hidetsugu's Second Rite på det här temat?
Det gör ju det!
En gedigen väggrund av goda rutiner är viktigt. Men jag tror att det är viktigt att kombinera med vilda chansningar också. Annars sker ingen utveckling.
#chans #misstag #framgång #utveckling
https://www.linkedin.com/posts/oskarbrandt_fail-your-way-to-success-oskar-brandt-activity-7190578907811647489-p5IY
Det finns olika skolor! En fördel med att ha ett starkt "grundspel" är att man då också kan bära mer risk och låta tiden verka för en. I långa spel är "heads I win, tails I don't lose much" kraftfullt.
Livets utveckling liknar två DNA-spiraler som slingrar sig runt en rät linje – framåtrörelsens axel. Det säger något djupt om framsteg: det handlar inte om att rusa i en rak riktning, utan om att röra sig framåt med lekfulla avvikelser, i balans mellan struktur och frihet. Naturens rörelse är inte strikt linjär men inte heller kaotisk. Den följer en rytm, en dans mellan det beprövade och det nya.
Vi människor har en tendens att överskatta rakheten i framsteg. Men för mycket fokusering – på effektivitet, på mål, på kontroll – kan i själva verket hämma vår problemlösningsförmåga. Tänk bara på hur vetenskapliga revolutioner uppstår: genom avvikelse. Ett paradigmskifte sker inte inom det dominerande tankesystemets logik, utan när någon vågar släppa taget och tänka annorlunda – som Kopernikus, Darwin, Einstein, Planck, eller Lynn Margulis.
Neandertalarna hade enligt forskningen mer standardiserad konst och hantverk. De följde mönster och tekniker utan att bryta dem, medan våra Homo sapiens-förfäder kom med mönster som alltid hade någon operfekt detalj. Våra avvikelser blev vår överlevnadsfördel. Vi skapade inte bara redskap, vi omtolkade deras syften. Vi uppfann fiskenät och flöjter – inte för att vi var mer rationella, utan för att vi var mer öppna för variation.
Det finns också en mytologisk symbol som fångar denna idé: en orm kring ett spjut eller en stav. Mest känd är kanske Asklepiostaven – en stav med en slingrande orm som symbol för läkekonsten. Den står inte bara för läkedom, utan för visdom, transformation och balans mellan kaos och ordning. Ormen symboliserar avvikelse, förändring, förnyelse. Spjutet eller staven är den stabila riktningen, axeln. Tillsammans – rörelse och riktning – skapas läkning, och utveckling.
Inom biologin ser vi samma mönster. DNA-spiralen är inte bara ett kodsystem utan en struktur som möjliggör mutationer – små avvikelser – vilket är nödvändigt för evolution. I fysiken tvingades vi lämna Newtons fasta rymd för att förstå relativitet och kvantmekanikens osäkerhet. Inom medicinen görs genombrott när någon ifrågasätter vedertagna antaganden: som Ignaz Semmelweis, som krävde handtvätt mot barnsängsfeber, eller Barry Marshall som drack bakterier för att bevisa magsårens orsak.
Och i samhällsbyggandet? Det är när någon vågar säga: ”Vi kan skapa pengar för att finansiera välfärd” eller ”Konkurrens är inte alltid effektivt” – som nya vägar öppnas. Tänk Mariana Mazzucato, som visar att staten kan vara innovationsmotor. Eller Elinor Ostrom, som visar att människor kan samarbeta kring gemensamma resurser utan att förstöra dem.
Så låt oss följa framåtrörelsens axel – men slingra oss lekfullt runt den, som ormen kring spjutet. Först då skapas inte bara överlevnad, utan mening, fantasi och framtid.